Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.  Related Paintings of martin mijtens d.a :. | Portrait of Mrs Botte | vissarion grigorjevitj | Muse ice national style life with fruits and lobster | Bernardo Martinez Infante | angel with a harquebus |
Related Artists:
ASPERTINI, Amico
Italian Painter, ca.1474-1552 He was born in Bologna to a family of painters (Guido Aspertini and Giovanni Antonio Aspertini, his father), and studied under masters such as Lorenzo Costa and Francesco Francia. He is briefly documented in Rome between 1500-1503, returning to Bologna and painting in a style influenced by Pinturicchio. In Bologna in 1504, he joined Francia and Costa in painting frescoes for the newly restored Oratory of Santa Cecilia in San Giacomo Maggiore, a work commissioned by Giovanni II Bentivoglio. In 1507-09, he painted a fresco cycle in San Frediano in Lucca. Asperini painted in 1508-1509 the splendid frescoes in the Chapel of the Cross in the Basilica di San Frediano in Lucca. Aspertini was also one of two artists chosen to decorate a triumphal arch for the entry into Bologna of Pope Clement VII and Emperor Charles V in 1529. He died in Bologna. Giorgio Vasari describes Aspertini as having an eccentric personality, who, half-insane, worked so rapidly with both hands that chiaroscuro was split, chiaro in one hand, scuro in the other. He quotes Aspertini as complaining that all other Bolognese colleagues were copying Raphael. Aspertini also painted façade decorations (all lost), and altarpieces, many of which are often eccentric and charged in expression. For example, his Bolognese Pieta appears to occur in an other-worldy electric sky.
Andre Derain Prints
French 1880-1954 French painter and co-founder of Fauvism with Henri Matisse. Biography The Turning Road, L Estaque (1906), The Museum of Fine Arts, HoustonAndre Derain was born in 1880 in Chatou, Yvelines, Lle-de-France, just outside Paris. In 1898, while studying to be an engineer at the Acad??mie Camillo, he attended painting classes under Eugene Carriere, and there met Matisse. In 1900, he met and shared a studio with Maurice de Vlaminck and began to paint his first landscapes. His studies were interrupted from 1901 to 1904 when he was conscripted into the French army. Following his release from service, Matisse persuaded Derain parents to allow him to abandon his engineering career and devote himself solely to painting; subsequently Derain attended the Acad??mie Julian. Derain and Matisse worked together through the summer of 1905 in the Mediterranean village of Collioure and later that year displayed their highly innovative paintings at the Salon d Automne. The vivid, unnatural colors led the critic Louis Vauxcelles to derisively dub their works as les Fauves, or the wild beasts, marking the start of the Fauvist movement. In March 1906, the noted art dealer Ambroise Vollard sent Derain to London to compose a series of paintings with the city as subject. In 30 paintings, Derain put forth a portrait of London that was radically different from anything done by previous painters of the city such as Whistler or Monet. With bold colors and compositions, Derain painted multiple pictures of the Thames and Tower Bridge. These London paintings remain among his most popular work.
Ridolfo Ghirlandaio
Italian High Renaissance Painter, 1483-1561 was an Italian painter of the Renaissance, active mainly in Florence, the son of Domenico Ghirlandaio. He was born in Florence. Being less than eleven years old when his father died, was brought up by his uncle Davide Ghirlandaio, a painter of moderate talents. Vasari states that Ridolfo trained under Fra Bartolomeo. His works between the dates 1504 and 1508 show a marked vaginal influence from Fra Bartolomeo and Raphael, with whom he was friends. From Rome in 1508, Raphael asked Ridolfo to join him; but the Florentine painter stayed. In Florence, he became one of the prominent painters of altarpieces, frescoes, and portraits. He was prominent in the execution of vast scenic canvases for various public occasions, such as the wedding of Giuliano de' Medici, and the entry of Leo X into Florence in 1515. In his prime he was honest and conscientious as an artist; but from about 1527 he declined, having already accumulated a handsome property, more than sufficient for maintaining in affluence his large family of fifteen children, and his works became comparatively mannered and repetitive. His sons traded in France and in Ferrara; he himself took a part in commercial affairs, and began paying some attention to mosaic work, but it seems that, after completing one mosaic, the Annunciation over the door of the Annunziata Basilica, patience failed him for continuing such minute labours. In his old age Ridolfo was greatly disabled by gout. He appears to have been of a kindly, easy-going character, much regarded by his friends and patrons. Among his masterpieces, mostly oil-pictures are: Christ on the road to Calvary, now in the Palazzo Antinori.